Hello, do you remember me I am your long lost pen pal

Det är alltid när man ser tillbaka som man inser hur man egentligen mådde. Som nu, när jag läst min blogg. Jösses vad ensam jag kände mig och hur långt nere jag var i den där dalen. Samtidigt vilade jag i det. Accepterade. Att det kommer att bli bättre, vilket det ju också blev. Jag är inte på toppen än, men jag har lämnat det ensamma och kalla.

Det är också när jag läser vad jag bloggade om förra sommaren som jag inser hur dåligt det var. Hur mycket vi bråkade. Det ska aldrig vara så i början, aldrig någonsin. Och jag ska härmed bara träffa människor som är lika öppna som mig själv, och som för det första kan förstå och bekräfta mig för den jag är. Det enda jag drömde om de där månaderna var att höra orden "jag hör dig, jag lyssnar. Jag förstår vad du menar", men de kom så sällan. Att förstå varandra trots sina olikheter är nyckeln till det mesta.

Ikväll ska jag på en "secret santa party" som en nyfunnen vän ska dra med mig på. Vi fick kontakt via en blogg där brevvänner utannonserades. Jag svarade på hennes eftersom hon verkade så himla härlig. Hon gillar fina citat, rödvin, middagar och sånt. Och verkar lika spontan och öppen som mig. Hoppas på en bra vän!

Jag får inte tappa fotfästet. Jag börjar må bättre, men vet samtidigt vissa dagar inte riktigt vart ångesten ska ta vägen.

The city that we love

Så fina lördagsplaner. Som klaffade i princip perfekt, förutom omeletten. Men satans vad god bœuf bourguignonen blev. Gud vad jag kan laga mat! Min blivande fru kommer tacka mig varje dag. Har kommit på att jag måste ordna min struktur mer. Göra små planer för dagen, planera, strukturera. Jag mår så himla mycket bättre av det när allt annat är lite kaos. 

Idag lagade jag två sorters matlådor: marinerad kyckling med blomkålsmos och ost- och skinksås med shiratakinudlar. Tog en promenad, lyssnat på 2 poddavsnitt av Alex och Sigge (<3), tittat på SATC, städat och telefonerat med min älskade M som tyvärr bor norrut med sin karl. Hon är världens bästa M.

Till veckan har jag varje dag fullbokad fram till fredag. Känns ganska sjukt, men samtidigt behöver jag verkligen saker att se fram emot. Och jag älskar att jag vågar ta steget varje dag att träffa och connecta med nya människor. Det finns alltid pärlor överallt, och jag är påväg att hitta dem.

Lördagsplaner

Imorgon ska jag:
- sova hur länge jag vill (typ till 10:30)
- titta på nyhetsmorgon och dricka te
- ta en lång promenad dit jag vill, gärna till Äppelviken
- köpa rött matlagningsvin
- äta ostpanerad omelett med kantarellstuvning
- göra bœuf bourguignon
- tvätta håret
- åka till F i Högdalen och dricka vin

I've done 9 crimes in my whole life

Idag berättade jag för min kollega och inofficiella chef att jag inte riktigt är på topp i livet. Det kändes otroligt skönt. För det är verkligen ingenting som jag skäms över. Alla människor har toppar och dalar i sina liv, och just nu är jag nere i en murrig liten dal där jag lär känna mig själv. Jag är en människa som i grunden är väldigt lycklig. Min normala nivå är högre än många andras, vilket mitt i allt känns som en trygghet och tröst. Det här är ju inte min normalnivå.

Följde med på AW trots att jag först tvekade, och hade så himla mysigt! Vi var på Björk vid Thorildsplan, åt och hade massa bra snack. Jag for hem tillsammans med samma kollega och skulle egentligen bara hem och vända, ta en dusch, för att sedan ge mig iväg till en förfest med gamla universitetsvännerna. Några är på besök här idag.

Fast något gick fel och det slutade med att jag blev så besviken. Det resulterade i att jag satt på toaletten och grät. Ville absolut inte iväg, för jag kände mig så ledsen. Ringde upp tryggheten, fick pepp, stöd men framförallt fick jag bara prata av mig. Jag älskar människor som möter mig där jag är. Som hänger på mitt ältande under några minuter för att jag behöver det. Människor som inte bara slätar över eller kommer med menlöst pepp.

För i grund och botten handlar så mycket om att våga möta sig själv. Jag vet vad jag vill. Jag är en person som är känslosam, dramatisk och har nära till mina känslor. Jag kan inte gå runt och vara konstant tacksam, utan måste få öppna upp mina kanaler och bli sedd för den jag är. Jag kommer aldrig någonsin vara en cool tjej som okomplicerat lever mitt liv och ”ba, inte bryr mig för äh, chillar och så”. Jag bryr mig mycket!

Inte sagt med detta att jag inte kan ta världen för vad den är. Jag är oerhört öppen mot mycket, tycker inte vi tjänar på att vara dömande mot andra eller oss själva. Men jag älskar analyserandet, språket, uttrycket. Allt. Jag vill grotta ner mig i mitt inre, lyfta upp det som är bra. Vända och vrida. Och sedan släppa. Jag fungerar så. Och det har blivit allt viktigare för mig att bli bemött för den jag är, eftersom jag är känslig just nu. Så fantastiskt!

You can call me lover again

Idag for jag till jobbet ovanligt tidigt. Första timmen av två flextimmar, och stod nere i lobbyn som inkastare. Verkligen inte något jag brinner för, men vad gör en inte för konsten? Timmarna gick sedan fort, jag åt lasagne, avbokade en dejt och pratade med väninnan P tills jag slutade jobbet. Istället för att hänga på event med kallprat åkte jag till Fridhemsplan och handlade mat. Har börjat älska att handla mat just där, trivs på något sätt.

Köpte en superfin blomma hos floristen, åkte hem, lagade tacos och tittade på några avsnitt SATC!

Idag är jag tacksam över att jag bor här, att jag har tak över huvudet och en varm säng.
Idag är jag tacksam över att jag fått lära känna superfina kollegor, även om vi inte längre jobbar på samma avdelning.
Idag är jag tacksam över att jag får äta mig mätt, över att tacosen var så god, och att guacemolen blev så bra.
Idag är jag tacksam över att jag vågar, vill, och snart kommer att må bättre.
Idag är jag tacksam över att jag gör saker för att aktivt må bra, till exempel laga mat och städa.
Idag är jag tacksam över att jag har så fina vänner i mitt liv, som älskar mig, och som jag kan få älska tillbaka.

Jag är stolt över mig själv idag eftersom jag lyssnar på vad jag vill, t.ex. att jag inte var pepp på kallprat.
Jag är stolt över mig själv idag eftersom jag skrev ett ruskigt bra blogginlägg (jobbets blogg).
Jag är stolt över mig själv idag eftersom jag ligger i en säng.
Jag är stolt över mig själv idag eftersom jag vågar planera en ensamresa till Thailand.
Jag är stolt över mig själv idag eftersom jag älskar mig själv.

Man måste dö några gånger innan man kan leva

Man kan säga mycket om tiden som gått, men mest av allt kan man säga att livet är livet. För en sommar sedan träffade jag E, blev kär och tillsammans kämpade vi oss blodiga tills vi inte längre orkade. Det är ju faktiskt inte så ett förhållande ska se ut. Trots min svåra separationsångest över allt i livet i allmänhet är jag nu ur det. Det tog bara 5 extra månader, fulla av fastklamrighet och förnekelse och starka känslor, efter det riktiga uppbrottet. Jag kan fortfarande bli genuint ledsen över hur allt blev, och över hur dåligt jag mådde i slutet på grund av många andra omständigheter. Men kanske mest över att vi inte förstod varandra då, och att jag tror att vi ofta kände oss så ensamma fast att vi var tillsammans.

Samtidigt ångrar jag ingenting.
Man måste dö några gånger innan man kan leva.

It's love of life

Sitter hemma på OG som faktiskt blivit ett slags hem nu. Ett gemensamt, fast inte riktigt på riktigt. Längtar tills det är så. Den kommande våren och den passerande vintern har varit jobbig på olika sätt. Det märks att det är sista terminen på gott och ont. Mina livskriser har avlöst varandra och jag har haft slagsfält redo att gå till historien gällande vad jag ska göra efter skolan. Jag var så jävla inställd på Stockholm men efter alla miljoner försenade tonårskriser á la "jag-vill-se-hela-världen" blir det istället London.

London därför att jag vill förbättra min engelska samtidigt som jag får vara fri ett litet tag och kan göra vad jag vill i en stad jag vill lära känna bättre. Tre månader, sedan förenas åter jag och Stockholm. Det svär jag på. Skulle helst av allt vilja övertala E att skaffa en lägenhet medan jag är borta, har hört fåglarna viska att hon har skolångest. Kom och jobba med mig baby!