Man kan säga mycket om tiden som gått, men mest av allt kan man säga att livet är livet. För en sommar sedan träffade jag E, blev kär och tillsammans kämpade vi oss blodiga tills vi inte längre orkade. Det är ju faktiskt inte så ett förhållande ska se ut. Trots min svåra separationsångest över allt i livet i allmänhet är jag nu ur det. Det tog bara 5 extra månader, fulla av fastklamrighet och förnekelse och starka känslor, efter det riktiga uppbrottet. Jag kan fortfarande bli genuint ledsen över hur allt blev, och över hur dåligt jag mådde i slutet på grund av många andra omständigheter. Men kanske mest över att vi inte förstod varandra då, och att jag tror att vi ofta kände oss så ensamma fast att vi var tillsammans.
Samtidigt ångrar jag ingenting.
Man måste dö några gånger innan man kan leva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar