Det är alltid när man ser tillbaka som man inser hur man egentligen mådde. Som nu, när jag läst min blogg. Jösses vad ensam jag kände mig och hur långt nere jag var i den där dalen. Samtidigt vilade jag i det. Accepterade. Att det kommer att bli bättre, vilket det ju också blev. Jag är inte på toppen än, men jag har lämnat det ensamma och kalla.
Det är också när jag läser vad jag bloggade om förra sommaren som jag inser hur dåligt det var. Hur mycket vi bråkade. Det ska aldrig vara så i början, aldrig någonsin. Och jag ska härmed bara träffa människor som är lika öppna som mig själv, och som för det första kan förstå och bekräfta mig för den jag är. Det enda jag drömde om de där månaderna var att höra orden "jag hör dig, jag lyssnar. Jag förstår vad du menar", men de kom så sällan. Att förstå varandra trots sina olikheter är nyckeln till det mesta.
Ikväll ska jag på en "secret santa party" som en nyfunnen vän ska dra med mig på. Vi fick kontakt via en blogg där brevvänner utannonserades. Jag svarade på hennes eftersom hon verkade så himla härlig. Hon gillar fina citat, rödvin, middagar och sånt. Och verkar lika spontan och öppen som mig. Hoppas på en bra vän!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar